EU-domstolen underkänner svensk ränteavdragsbegränsning

EU-domstolen har nu meddelat sitt förhandsavgörande rörande undantaget från tioprocentsregeln i de svenska ränteavdragsbegränsningarna. Slutsatsen blev att den dåvarande lagstiftningen, som alltså innebar att avdrag för ränta inte skulle medges om det huvudsakliga skälet för skuldförhållandets uppkomst varit att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån, strider mot EU:s etableringsfrihet.

Förhandsavgörandet i mål C-484/19, Lexel AB mot Skatteverket, meddelades av EU-domstolen den 20 januari 2021. Högsta förvaltningsdomstolen hade begärt förhandsavgörandet i en skattetvist angående avdragsrätt för ränta som det svenska bolaget Lexel AB betalat till ett franskt koncernbolag på ett lån som Lexel använt för ett koncerninternt förvärv av aktier.

De aktuella reglerna gällde under åren 2013-2018 och föreskrev ett generellt förbud mot avdrag för räntebetalningar till företag i intressegemenskap. Avdrag kunde dock medges om mottagaren av räntan beskattades med minst 10 procent, den så kallade tioprocentsregeln. Enligt ett undantag från tioprocentsregeln skulle avdrag ändå inte medges om det huvudsakliga skälet för skuldförhållandets uppkomst var att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån. Det var enligt detta undantag som Skatteverket hade nekat Lexels ränteavdrag. Skälet var att det franska bolaget, som i och för sig var föremål för fransk bolagsskatt om långt över 10 procent, kunde kvitta ränteinkomsten från Lexel mot underskott. Mot den bakgrunden ansåg Skatteverket att intressegemenskapen fick en väsentlig skatteförmån som bedömdes vara det huvudsakliga skälet för lånet.

Lexel överklagade men förlorade i förvaltningsrätten och kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd och beslutade att fråga EU-domstolen om undantaget från tioprocentsregeln var förenligt med etableringsfriheten enligt EU-fördraget.

Enligt förarbetena skulle undantaget inte träffa räntebetalningar på interna lån mellan konventionellt beskattade svenska aktiebolag som hade koncernbidragsrätt med varandra. Detta beror på att skuldförhållanden i sådana situationer inte medför någon skatteförmån; ett belopp motsvarande räntan hade istället kunnat lämnas som koncernbidrag. Däremot är undantaget tillämpligt om räntemottagaren är ett utländskt bolag, eftersom det då inte finns någon koncernbidragsrätt.

Högsta förvaltningsdomstolens fråga till EU-domstolen anknöt till denna skillnad i behandling mellan svenska och utländska räntemottagare. Frågan som ställdes handlade således om huruvida skillnaden i behandling var förenlig med EU-rätten.

EU-domstolen konstaterade att det föreligger en skillnad i behandling mellan situationer med svenska respektive utländska räntemottagare, som inverkar negativt på bolagens möjlighet att utöva sin etableringsfrihet. Således förelåg det en inskränkning i etableringsfriheten. Domstolen fann vidare att det var fråga om objektivt jämförbara situationer. Slutligen ansåg man inte att inskränkningen kunde motiveras med någon av de rättfärdigandegrunder som Sverige och Skatteverket åberopat, nämligen intresset av att motverka skatteundandragande och skatteflykt samt säkerställandet av en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Inte heller en kombination av dessa rättfärdigandegrunder kunde motivera inskränkningen.

I korthet, och något förenklat, kan sägas att skatteundandragandegrunden inte ansågs kunna tillämpas eftersom de svenska reglerna inte hade till specifikt ändamål att hindra fiktiva upplägg, utan även träffade transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor. Inte heller intresset av att bevara den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten ansågs kunna tillämpas, eftersom fråga var om transaktioner som i och för sig var marknadsmässiga. Den svenska regeringen hade som alternativ fört fram att grunderna i vart fall borde kunna tillämpas gemensamt, om de inte var tillräckliga var för sig. Men inte heller detta argument godtogs av EU-domstolen.

I konsekvens med detta resonemang besvarade EU-domstolen frågan från Högsta förvaltningsdomstolen med att EU-rätten utgör hinder för en lagstiftning som den svenska:

”Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken ett bolag med hemvist i en medlemsstat inte får göra avdrag för ränta som utbetalats till ett koncernbolag med hemvist i en annan medlemsstat på den grunden att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit anses vara att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, när en sådan skatteförmån inte skulle anses föreligga om båda bolagen hade haft hemvist i den förstnämnda medlemsstaten, eftersom de då hade omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag.”

Kommentar

De riktade ränteavdragsreglernas förenlighet med EU-rätten har varit ifrågasatt länge. Redan i remissförfarandet framfördes EU-rättsliga invändningar, och efter lagens ikraftträdande 2013 har sådana invändningar förts fram i doktrin och i ett stort antal domstolsprocesser. Även Europeiska kommissionen har i ett överträdelseförfarande mot Sverige redovisat uppfattningen att de svenska reglerna strider mot EU-rätten med i stort sett samma argument som EU-domstolen nu grundat sin dom på. Regeringen, Skatteverket, Skatterättsnämnden och samtliga skattedomstolar som behandlat frågan har dock ansett att den svenska lagstiftningen är förenlig med EU-rätten. Det är glädjande att vi nu till slut fått en ordentlig EU-rättslig prövning av frågan. Det är dock olyckligt att detta dröjt så länge och att bedömningen från samtliga offentliga instanser varit så ensidig. Ur ett rent EU-rättsligt perspektiv framstår nämligen utgången knappast som kontroversiell, utan snarare som väntad.

De svenska reglerna har bland annat försvarats med att de säkerställer den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. EU-domstolen är nu mycket tydlig med att den grunden inte gäller när en medlemsstat vill motverka minskade skatteintäkter genom att negativt särbehandla gränsöverskridande transaktioner på marknadsmässiga villkor, som Sverige har gjort. Slutsatsen från Lexeldomen är att en transaktion på marknadsmässiga villkor inte innebär någon negativ påverkan på den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna.

Högsta förvaltningsdomstolen kommer nu att avgöra den svenska skattetvisten med ledning av EU-domstolens förhandsavgörande. Det återstår att se exakt hur Högsta förvaltningsdomstolen tolkar avgörandet och tillämpar det i det svenska skattemålet, så man bör avvakta med att dra allt för bestämda slutsatser om vilka effekter EU-domstolens dom kan tänkas få.

Enligt vår uppfattning torde domen dock innebära att undantaget från tioprocentsregeln inte kan tillämpas för att vägra avdrag för ränta från ett svenskt bolag till ett koncernbolag med hemvist i en annan EU-stat, om det hade förelegat koncernbidragsrätt mellan bolagen för det fall räntemottagaren hade haft hemvist i Sverige. Det blir alltså fråga om att göra en hypotetisk prövning av om koncernbidragsrätt hade förelegat.   

Den kommande domen från Högsta förvaltningsdomstolen kommer förstås att få stor betydelse för alla mål i svenska domstolar som avser tillämpningen av just den regel som nu underkänts av EU-domstolen. Men den kan också få direkt genomslag för bolag som vägrats ränteavdrag enligt undantaget från tioprocentsregeln under liknande omständigheter som i Lexelmålet men som inte har någon pågående process. Detta gäller även om det finns lagakraftvunna avgöranden från förvaltnings- eller kammarrätt. I sådana fall finns det nämligen en utvidgad rätt till omprövning till följd av ny praxis från Högsta förvaltningsdomstolen. Omprövningsrätten är dock begränsad till sex år efter utgången av beskattningsåret, vilket innebär att det inte längre är möjligt att nu begära omprövning av beskattningsåren 2013 och 2014.

Man kan också fundera på vilken betydelse domen kan tänkas få för tillämpning av tioprocentsregeln i fall som inte direkt motsvarar förutsättningarna i Lexeldomen. Om till exempel mottagaren av räntan har hemvist utanför EU eller är effektivt beskattad med mindre än 10 procent torde domen inte vara direkt tillämplig. Etableringsfrihet gäller nämligen bara för etableringar inom EU. Det bör dock finnas möjlighet att hämta argument i domen för att de svenska reglerna även i sådana fall (tioprocentsregeln i kombination med den så kallade ventilen) är EU-rättsstridiga. Exempelvis gäller ju den fria rörligheten för kapital även i förhållande till tredje land. Det återstår att se om även dessa delar av ränteavdragsbegränsningen 2013-2018 kommer att prövas ytterligare i EU-rättsligt hänseende.

Det är också möjligt att Lexeldomen kan påverka tillämpningen av den nya riktade ränteavdragsbegränsningsregel som gäller sedan 2019 (24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen). Enligt denna ska avdrag för ränta inom en intressegemenskap vägras om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. I den mån den regeln kommer att anses träffa mer än fiktiva upplägg med skatteundandragandesyfte kan det ifrågasättas om inte även den strider mot EU-rätten på samma grunder som undantaget från tioprocentsregeln.

Per Holstad och David Björne

Läs förhandsavgörandet från EU-domstolen här

 

Kontakt
Per Holstad
072-206 46 99

 

Kontakt
David Björne
073-358 28 52