Fel om F-skatt rättat i HFD

Trots att betalningsmottagarna var godkända för F-skatt påförde Skatteverket utbetalaren arbetsgivaravgifter. Beslutet överklagades av utbetalaren, men både förvaltningsrätten och kammarrätten gick på Skatteverkets linje. Ärendet tog sedan en oväntad vändning när Skatteverket överklagade till HFD, som i enlighet med Skatteverkets nya yrkande upphävde underinstansernas avgöranden.

Bakgrunden var att två delägare i ett bolag hade utfört arbete i bolaget som styrelseledamot respektive VD. Bolaget hade betalat ut ersättning till delägarna för arbetet, och eftersom de båda var godkända för F-skatt hade bolaget inte redovisat några arbetsgivaravgifter.

Precis som det skulle vara.

Det är nämligen så att det är skattsedeln som avgör om det är den utbetalande eller den mottagande parten som ska redovisa och betala de sociala avgifterna. Reglerna om F-skatt infördes på 90-talet just för att personer och företag som anlitar någon för att utföra arbete ska slippa svårigheten att bedöma vilka skyldigheter de har att betala arbetsgivaravgifter och göra preliminärskatteavdrag. För hur ska varje utbetalare på ett korrekt sätt och i varje enskilt fall kunna avgöra om mottagaren av betalningen faktiskt bedriver näringsverksamhet?

Med reformen skapades en tryggare situation för utbetalarna, som innebär att man som utbetalare endast behöver kontrollera om mottagaren har F-skatt eller A-skatt och hantera utbetalningarna utifrån det. Om mottagaren faktiskt bedriver näringsverksamhet eller betalar sina skatter är helt underordnat. Det enda som skulle kunna påverka i en annan riktning är om utbetalaren känner till att mottagaren inte har F-skatt trots att så har uppgetts på faktura eller liknande. Däremot ska man som utbetalare anmäla till Skatteverket om det föreligger ett uppenbart anställningsförhållande med en person som är godkänd för F-skatt; detta för att myndigheten ska kunna ingripa mot eventuellt missbruk av F-skattsedeln och kunna utreda om den bör återkallas och bytas ut mot A-skatt eller FA-skatt. Den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet kan bli solidariskt betalningsskyldig för betalningsmottagarens skatter och avgifter.

Men det är alltså skattsedeln som styr. Om mottagaren är en fysisk person med A-skatt ska den som betalar ut ersättning för arbete redovisa arbetsgivaravgifter. Om mottagaren är en fysisk person med F-skatt ska mottagaren själv betala sociala avgifter i form av egenavgifter eller särskild löneskatt. Det är egentligen väldigt simpelt, kanske för simpelt. För det är en inte helt ovanlig missuppfattning att det som avgör istället är hur ersättningen ska beskattas hos mottagaren – som inkomst av tjänst eller inkomst av näringsverksamhet.

Det var också precis vad som hände här. Istället för att gå på den mycket tydligt uttryckta lagtexten som säger att arbetsgivaravgifter ska betalas på avgiftspliktig ersättning för arbete i Sverige om inte den som tar emot ersättningen är godkänd för F-skatt (2 kap. 4 och 5 §§ socialavgiftslagen) hamnade istället både Skatteverket, förvaltningsrätten och kammarrätten i resonemang om huruvida delägarna skulle anses bedriva varsin näringsverksamhet eller istället anses vara anställda i bolaget. Slutsatsen blev att det rörde sig om anställningsförhållanden och att bolaget därför skulle betala arbetsgivaravgifter.

Detta har HFD nu rättat till genom att bestämma att någon sådan betalningsskyldighet inte föreligger för bolaget. Det ska dock inte förglömmas att bolaget hade kunnat åläggas betalningsskyldighet för avgifterna om det förelegat ett uppenbart anställningsförhållande och detta inte anmälts av bolaget. Men för detta krävs att Skatteverket mot höga beviskrav kan visa att bolaget agerat uppsåtligt eller med grov oaktsamhet, och några sådana påståenden framfördes inte.

Vad vi kan ta med oss från HFD:s dom är en påminnelse om skattsedlarnas långtgående rättsverkan, och att detta är avskilt från frågan om hur ersättningen ska beskattas hos mottagaren. Trots att det framstår som en märklig ekvation är det alltså fullt möjligt att komma fram till att ersättning ska beskattas som inkomst av tjänst, men att sociala avgifter ändå ska betalas av mottagaren själv. Tvärtom är det också möjligt att en person anses bedriva näringsverksamhet men att de sociala avgifterna ändå ska redovisas av utbetalaren.

Vad vi däremot inte ska göra är att dra några andra slutsatser från domen. Rättsläget har inte förändrats, och domen har på inget sätt förtydligat någon princip som egentligen inte var klar och tydlig sedan tidigare. Den handlade helt enkelt om att ställa saker och ting tillrätta.

Lina Persson

 

Målnummer

HFD: 1889–1890-17

Kammarrätten: 1111–1114-16

Förvaltningsrätten: 16567-14 m.fl.

Kontakt
Lina Persson
073-204 74 01