Vad är en förvaltningsutgift?

Från och med nästa år slopas rätten till avdrag för förvaltningsutgifter. I år är det således sista året privatpersoner har möjlighet att göra avdrag i inkomstdeklarationen för förvaltningsutgifter på belopp överstigande 1 000 kr inom inkomstslaget kapital. Genom att kapital beskattas proportionellt med 30 procent innebär avdraget motsvarande skatteeffekt.

Frågan om att begränsa möjlighet till avdrag för förvaltningsutgifter har länge varit aktuell. Tidigare förslag som lagts fram innebar att man ville höja det icke avdragsgilla fribeloppet till 5 000 kr. Redan i förra höstens budget föreslog dock Regeringen att avdraget skulle slopas helt. Just denna fråga har nog riksdagspartierna varit ganska överens om, men som en del i den budget som inte antogs av Riksdagen, fick frågan tillsammans övriga delar av budgeten vänta ytterligare ett år innan beslutet kom.

Reglerna kring de avdragsgilla förvaltningsutgifterna har med tiden urholkats väsentligt. Förvaltningsutgifterna är en kvarleva från en tid då marginalskatterna var höga och inkomst av kapital inte beskattades proportionellt. Regelverket har varit krångligt att tillämpa för den skattskyldige och lett till kostsamma utredningar från Skatteverket. Förvaltning av kapital hanteras numera inte heller på samma sätt som när värdepapper bestod av fysiska aktiebrev som förvarades i bankfack eller kuponger klipptes och stämplades på bankkontor. Idag sker det mesta elektroniskt och många väljer andra former för förvaltning av kapital än enskilda aktier eller kupongobligationer. Olika former av investeringsfonder är idag vanligt tillsammans med professionellt hanterade modeller av värdepappersportföljer. Kapitalförsäkringar har sedan 1990-talets lösningar för att hantera förmögenhetsskatt eller arvs- och gåvoskatt utvecklats till en skatteeffektiv placeringsform. Investeringssparkontot som infördes 2012 har blivit ytterligare en möjlighet till placeringar med en förenklad beskattningsmodell jämfört med ”vanlig” kapitalbeskattning. Många ägare av fåmansföretag väljer även att låta sitt kapital förvaltas inom ramen för bolaget med sedvanlig bolagsbeskattning som följd och 3:12-reglerna för utdelningar.

Från och med den 1 januari 2016 får man alltså inte längre göra avdrag för förvaltningsutgifter i inkomstslaget kapital (42 kap. 6 § IL, prop. 2015/16:1 avsnitt 6.13). Detta gäller även om förvaltningsutgiften är en utgift för att förvärva och behålla en kapitalinkomst.

Förvaltningsutgifter får i årets deklaration, som ju avser förvaltningsutgifter som erlagts under 2015, dras av till den del kostnaderna under beskattningsåret sammanlagt överstigit 1 000 kronor (42 kap. 6 § IL i dess lydelse fram till den 31 december 2015).

Vad som är en förvaltningsutgift har genom många års rättspraxis och tolkning av denna utvecklats löpande. Enligt 42 kap. 1 § andra stycket IL får utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster dras av som kostnad. Denna regel har undantag, där det mest grundläggande undantaget återfinns i 9 kap. 2 § IL som anger att personliga levnadskostnader inte får dras av.

För att tydliggöra för skattskyldiga har Skatteverket på sin hemsida löpande uppdaterat reglerna kring vad som kunnat räknas som förvaltningsutgifter eller varit att betrakta som personliga levnadskostnader.

En förvaltningsutgift är en utgift som har uppkommit som ett led i förvaltning av tillgångar.

Man skiljer mellan förvaltningsutgifter och transaktionsutgifter. Det innebär att utgifter som är kopplade till förvärv, förbättring eller försäljning av vissa tillgångar, som t.ex utgifter för courtage eller stämpelskatter därmed inte är förvaltningsutgifter. Transaktionsutgifter ska istället dras av i samband med beräkning av kapitalvinsten (RÅ 1996 not. 65).

Arvode som erlagts för kapitalförvaltning eller Private Banking har inte med lätthet kunnat bedömas om de varit avdragsgilla. Detta då de antingen ansetts utgöra förvaltningsutgifter eller privata levnadskostnader.

Olika aktörer tillämpar olika modeller för prissättning, där det varit nödvändigt att närmare avgöra vad arvodet avser för att få rätt till avdrag. I RÅ 1985 1:44 medgavs avdrag för depåavgift till bank som förvaltade en post premieobligationer, deponerade som säkerhet för ett lån som förvaltningsutgift. Avgift för rådgivning av bank eller motsvarande i samband med förvaltning av exempelvis värdepapper har varit avdragsgill om det rört sig om värdepappersförvaltning. En depåavgift har varit avdragsgill. Utgift för upprättande av deklaration är att betrakta som en privat levnadskostnad och har därmed inte varit avdragsgill.

Frågan om förvaltningsarvodet varit avdragsgillt har inte bara påverkats av vad banken lagt in i sitt pris. Även den ”skattemiljö” som använts i förvaltningen av kapitalet har påverkat möjligheten till avdrag för erlagt arvode. Kapital som förvaltats inom ramen för kapitalförsäkringar, investeringssparkonton (ISK) eller pensionssparkonton (IPS) har inte berättigat till avdragsmöjlighet om avgift erlagts för detta.

Anledningarna till detta har varit olika, men kontentan har blivit den samma. Avdrag för förvaltningsutgift i en kapitalförsäkring medges inte för ägaren av kapitalförsäkringen. Utgifterna för att förvalta tillgångarna i kapitalförsäkringen är försäkringsbolagets utgifter, oavsett hur dessa betalas (RÅ 2005 not. 132). Vidare har den förvaltningsutgift som redovisas i fondbolagets årsbesked inte fått dras av, eftersom det är fondens utgift och inte andelsägarens. Skatteverket anser att förvaltningsutgifter för värdepapper som finns på ett investeringssparkonto inte får dras av. Detta gällde även före 2016 (42 kap. 42 § IL). Frågan har dock aldrig prövats i rättspraxis och i förarbetena kan man med säkerhet inte utläsa om rätt till avdrag funnits eller inte.

Inkomster och utgifter avseende tillgångar på pensionssparkonton som avses i 1 kap. 2 § lagen om individuellt pensionssparande ska inte tas upp eller dras av i inkomstslaget kapital (42 kap. 4 § IL) och därmed har rätt inte funnits till avdrag för förvaltningsutgift.

Även om man inte anlitat en bank för sin kapitalförvaltning, utan hanterat denna på egen hand har vissa möjligheter funnits till avdrag för förvaltningsavgifter. Bankfacksavgift är en förvaltningsutgift om bankfacket används för förvaltning av tillgångar. Om bankfacket enbart använts till annat, t.ex. för att förvara fotografier eller privatbrev, är avgiften inte avdragsgill utan en personlig levnadskostnad. Som nämnts inledningsvis är fysisk värdepappershantering relativt ovanligt idag, varför bankfackens användningsområde blivit något annat jämfört med den tiden då man förvarade sina fysiska aktiebrev där.

Enskilda personer som handlar med värdepapper kan ha utgifter för datorutrustning för matematiska beräkningar eller för abonnemang på databaserad börsinformation. En dator kan även användas för andra ändamål än handel med värdepapper varför utgifter för datorutrustning ses som privata levnadskostnader. Utgifter för bredband anses utgöra privata levnadskostnader och avdrag har inte heller medgivits för direkta utgifter för t.ex. börsinformation. Se Kammarrätten i Göteborg mål nr 2342-05 och Kammarrätten i Stockholm mål nr 1485-04.

Däremot användning av datorprogram för att förvalta sitt kapital såsom datorprogrammen SuperCharts och VP99, medgavs i RÅ 2000 ref. 3 avdrag som förvaltningsutgift vid aktiv handel. I RÅ 2000 ref. 3 medgavs avdrag för tidningarna Börsinsikt och Aktiespararen som för förvaltningsutgift vid omfattande värdepappershandel. Andra tidningar som t ex Dagens Industri har ansetts ha karaktären av allmänt nyhetsorgan och inte berättigat till avdrag.

Kommentar
Genom införande av investeringssparkontot, slopandet av avdrag för pensionssparande och nu slopande av avdrag för förvaltningsavgifterna tycks vi komma allt närmare en förenklad modell för beskattning av kapital och sparande som länge förespråkats av professor Sven-Olof Lodin, den så kallade box-modellen. Modellen innebär en schabloniserad beskattning av kapital där kapitalvinster inte beskattas och kapitalförluster inte dras av, utan i stället en procentsats av värdet på tillgångarna beskattas. I en mer utvecklad form skulle modellen kunna användas för alla typer av kapital, men än så länge är det finansiella tillgångar som berörs.

I stället för att tvinga över sparare till denna modell har man skapat valbara modeller som möjliggör en förenklad beskattning. Frågan är dock om man skapat tillräckliga incitament att överge den befintliga modellen av kapitalbeskattning när det krävs att man realiserar vinster och skattar av med 30 procent. En metod kan vara att sänka skattesatsen under en övergångsperiod och på så sätt skapa incitament att övergå till en skattemiljö som samtidigt garanterar statsfinansiella intäkter på en beräkningsbar nivå, oavsett placeringsform eller räntenivå. Något sådant förslag har vi ännu inte sett.

Den som vill förvalta sina finansiella tillgångar i framtiden måste anpassa sig till den förändrade värld vi lever i. Kapitalförvaltning handlar inte företrädesvis om beskattning i inkomstslaget kapital och vilka avdrags- och kvittningsmöjligheter som påverkar skatten. Värdepappersmarknaden har blivit mer och mer detaljreglerad där allt större krav ställs på de aktörer som tillhandahåller rådgivning. Ändrade skatteregler som till synes verkar enkla ställer dock stora krav även på kapitalägaren i en värld av oändligt många fler valmöjligheter än på de fysiska aktiebrevens och kupongobligationernas tid.

Kontakta mig gärna om du vill resonera kring vilka möjligheter som finns vid beskattning av kapital.

Maria Sommert

 

Kontakt
Maria Sommert
072-534 43 30