HFD – Avdragförbud för valutakursförlust strider mot unionsrätten

Den 16 februari avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) målen 2656-13 och 3238-12 som båda gällde frågan om avdragsförbud för valutakursförluster strider mot EU-rätten. Det ena målet avsåg avyttring av näringsbetingade andelar och det andra avyttring av en koncernintern fordran genom amortering. HFD fann i likhet med EU-domstolen att avdragsförbudet avseende valutakursförluster på näringsbetingade andelar inte strider mot EU-rätten, men ansåg det inte förenligt med unionsrätten att vägra avdrag för valutakursförluster på koncerninterna fordringar.

Bakgrund

Förhandsavgörandet Deutsche Shell, C-293/06 gav upphov till flera frågor om de svenska avdragsförbuden för kursförluster är förenliga med EU-rätten. För att klargöra rättsläget hänsköt HFD ett av två överklagade förhandsbesked avseende avdrag för valutakursförluster till EU-domstolen. I juni 2015 meddelade EU-domstolen sitt förhandavgörande (C-686/13, X AB mot Skatteverket). Med betoning på symmetrin i de svenska reglerna kom EU-domstolen till slutsatsen att det svenska avdragsförbudet för valutakursförluster vid avyttring av näringsbetingade andelar i 25 a kap. 5 § IL inte strider mot EU-rätten (se artikel här:).

De överklagade förhandsbeskeden har nu avgjorts av HFD.

Mål 2656-13

Målet gällde valutakursförluster vid ett svenskt bolags avyttring av näringsbetingade andelar i sitt brittiska dotterbolag, vilka var utgivna i amerikanska dollar som var koncernens redovisningsvaluta. Till följd av den s.k. integrationsprincipen ingår valutakursförändringar som en del av kapitalvinstberäkningen och kommer därför enligt 25 a kap. 5 § IL inte att beaktas skattemässigt.

I ansökan om förhandsbesked frågade det svenska bolaget om det stred mot EU-rätten att inte medge avdrag för valutakursförlust vid avyttring av andelar i det brittiska dotterbolaget. HFD fann i linje med EU-domstolens förhandsavgörande att denna bestämmelse skulle prövas mot etableringsfriheten i artikel 49 FEUF. Vidare konstaterade HFD att det följer av förhandsavgörandet att avdragsförbudet mot kapitalförluster vid avyttring av näringsbetingade andelar som beror på valutakursförluster inte strider mot etableringsfriheten.

Mål 3238-12

Detta mål gällde valutakursförluster på fordringar mellan ett svenskt moderbolag och dess svenska dotterbolag som moderbolaget ägde via sin filial i Finland. Fordringarna var utställda i euro, som också var moderbolagets redovisningsvaluta.

I ansökan om förhandsbeskedet ställdes bl.a. frågan om det stred mot EU-rätten att med stöd av 25 a kap. 19 § första stycket IL inte medge avdrag för kapitalförluster som uppkommer vid amortering av fordringar på grund av ändrad växelkurs mellan euro och svenska kronor.

HFD ansåg att prövningen mot unionsrätten skulle ske mot fördragsfriheten fria kapitalrörelser i 63 FEUF, och inte etableringsfriheten som ansågs vara av underordnad betydelse i detta fall. Enligt HFD hade eurofordringarna tillräcklig anknytning till ett annat medlemsland för att innefatta ett sådant gränsöverskridande moment som krävs för att kunna tillämpa unionsrätten.

HFD fann med hänvisning till bl.a. Deutsche Shell (C-293/06), det s.k. valutakorgmålet RÅ 2009 ref. 33 samt det inhämtade förhandsavgörandet från EU-domstolen i mål 2656-13 att avdragförbudet för kapitalförluster på fodringar utgjorde ett hinder för de fria kapitalrörelserna i strid med 63 FEUF, då förbudet innebär att den ekonomiska risken ökar för ett företag som har fordringar i euro jämfört med svenska kronor. HFD pekade särskilt på den asymmetriska beskattningen av valutakursförändringar på fordringar – där vinster beskattas medan förluster inte får dras av – jämfört med hur sådana förluster behandlas för näringsbetingade andelar. Enligt HFD kan denna restriktion varken rättfärdigas av önskemålet att motverka skatteflykt eller av behovet att upprätthålla det inre sammanhanget i skattesystemet.

Kommentar

HFD:s dom avseende näringsbetingade andelar är i linje med förväntningarna efter förhandsavgörandet från EU-domstolen.

Att avdragsförbudet för valutakursförluster på fordringar vid intressegemenskap anses vara EU-stridigt framkommer som en rimlig slutsats mot bakgrund av den asymmetri som föreligger, vilken även betonas i HFD:s dom.

HFD ansåg, i motsats till Skatterättsnämnden – att den fria rörligheten för kapital är tillämplig då etableringsfriheten är underordnad den fria rörligheten för kapital med hänsyn till omständigheterna i det specifika fallet. Det är inte helt klart om denna slutsats berodde på att båda bolagen var etablerade i Sverige och om HFD hade kommit till samma slutsats om dotterbolaget hade varit etablerat i ett annat EU-land. För detta talar dock att HFD i domskälen verkar göra en bedömning av syftet med etableringsfriheten och huruvida avdragsförbudet kan tänkas verka avhållande från en gränsöverskridande etablering. Man kan dock fråga sig om valet av valuta är helt isolerat från valet av etableringsland. Det är inte helt orimligt att en faktor vid valet av valuta är vilken redovisningsvaluta dotterbolaget har.

Det går knappast att utifrån HFD:s domskäl utesluta möjligheten att etableringsfriheten skulle kunna anses vara den tillämpliga fördragsfriheten i andra situationer där denna frihet har större betydelse än här. Ytterligare en fråga är vad som gäller beträffande fordringar utställda i tredjelands valutor.

De två domarna från HFD klargör en del av de frågorna som uppstått i kölvattnet av Deutsche Shell medan andra frågor kvarstår obesvarade. För dem som tidigare blivit nekade avdrag bör det dock finnas goda möjligheter att begära omprövning med hänvisning till HFD:s dom och EU-rätten.

Lars Samuelson