Minimalt arbete i hemmakontor utgör fast driftställe

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked den 1 februari 2016 (dnr 127-14/D) funnit att ett utländskt företag utan ett kontor eller i övrigt en uttalad plats för näringsverksamheten i Sverige får fast driftställe här i landet genom att den anställde utför 5 % av sina arbetsuppgifter i sitt hemmakontor.

Person A är bosatt i Sverige och arbetar sedan januari 2014 som försäljningschef för ett utländskt företag, X, som levererar supporttjänster av teknisk och administrativ karaktär till sitt moderbolag som i sin tur säljer sina tjänster till externa kunder.

A:s arbetsuppgifter består närmare av att tillhandahålla råd och stöd för lanseringen av moderbolagets tjänster i Norden, att kartlägga och ge allmänna råd om marknaden, att marknadsföra moderbolagets tjänster och liknande arbetsuppgifter. Anställningsavtalet anger att A:s arbetsplats utgörs av dennes hemmakontor (”home office”), i kundernas lokaler eller arbetsgivarens kontor i ett annat land där A har en ordinarie arbetsplats, om företaget inte skulle bestämma annat.

Det arbete som A utför i sitt hemmakontor består främst av att boka möten och resor, svara på e-post samt rapportera till sina överordnade. Hemarbetet uppskattas utgöra endast cirka fem procent av A:s heltidsanställning och utgör således enbart en minimal del av A:s totala arbetstid och uppgifter. X tillhandahåller heller ingen utrustning och ger i övrigt inte någon särskild ersättning för arbetet i A:s hem.

Den så kallade ”huvudregeln” för fast driftställe definieras enligt 2 kap. 29 § 1st. Inkomstskattelagen, och OECD:s modellskatteavtal art. 5(1) som svenska skatteavtal baseras på, som ”stadigvarande plats för affärsverksamhet varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs”. Eftersom A inte har någon rätt att ingå bindande avtal för sin arbetsgivare var parterna överens om att rättsfrågans bedömning enligt regeln om beroende representant som finns i 2 kap. 29 § 3 st. IL respektive art. 5 (5) i OECD:s modellavtal inte var aktuellt. Istället kan huvudfrågan i ärendet sammanfattas som huruvida X som utländskt företag kan anses disponera över en plats i Sverige, vilket är ett krav för att kunna ha en stadigvarande plats för affärsverksamhet enligt huvudregeln. Företagets uppfattning var att det inte har sådan disponeringsrätt över A:s hem som krävs för att anses ha en plats i landet, medan Skatteverket menade att det är uppenbart att A måste utföra delar av sina arbetsuppgifter i hemmet. Arbetsuppgifterna är även av sådan art att de anses vara en viktig del för att X ska kunna tillhandahålla tjänster till sitt moderbolag.

Utan beaktande av att X anser att företaget inte förfogar över A:s hemmakontor eftersom man inte kräver att A ska utföra arbete från hemmet, hänvisar Skatterättsnämnden till RÅ 2009 ref.91 vari det i enlighet med OECD:s kommentarer till modellavtalet anges att det inte är nödvändigt att företaget äger, hyr eller har någon annan formell juridisk rätt att använda de aktuella lokalerna. Det är tillräckligt att dessa rent faktiskt står till förfogande och används i företagets verksamhet. Skatterättsnämnden konstaterar vidare att A utför sina arbetsuppgifter delvis i sitt hem för sin arbetsgivares räkning i enlighet med som avtalats i A:s anställningsavtal. Med anledning av detta anses A:s hem vara sådan stadigvarande plats för affärsverksamhet som konstituerar fast driftställe.

Kommentar:

En viktig faktor av definitionen för fast driftställe enligt huvudregeln utgörs av att det finns en ”stadigvarande plats för affärsverksamhet, varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs”. Den aktuella platsen ska alltså förfogas över eller annars användas så pass länge av företaget att det anses vara stadigvarande (6 mån). Verksamheten ska finnas men dess utsträckning är av underordnad betydelse så länge den är av karaktären ”kärnverksamhet” och inte utgör från skatteplikt undantagen ”förberedande eller biträdande” verksamhet, vilket även visas av Skatterättsnämndens förhandsbesked. Att hemmakontoret fanns med i anställningsavtalet verkar dock ha haft en stor betydelse, vilket väcker nya frågor. Frågan blir dels om detta varit av avgörande betydelse samt dels om fast driftställe i liknande situationer kan undvikas enbart genom att man inte tar med platsen för arbetets utförande i ett anställningsavtal? Om svaret är jakande uppstår frågan varför detta har avgörande betydelse när rådigheten över en anställds hem inte förändras genom att platsen nämns i ett anställningsavtal. Arbetsgivaren kan t.ex. fortfarande inte ta sig in i den anställdes hem. Är svaret på frågorna istället nekande verkar det som att alla platser i vår omgivning kan utgöra fast driftställe för utländska företag. Skulle den anställde istället utföra sitt arbete på t.ex. ett och samma café eller bibliotek, skulle då dessa platser kunna bli fast driftställe för utländska företag? Eftersom Skatterättsnämnden bl.a. hänvisar till att OECD i kommentarerna till modellavtalets artikel 5 uttryckt att det räcker med att ett företag har ett visst utrymme till sitt förfogande som används för affärsverksamheten samt att någon formell rättighet inte är nödvändig (punkt 4.1) verkar det senare alternativet inte osannolikt.

Kontakta oss gärna för en diskussion om hur detta påverkar ert arbete med internationella skattefrågor.

Alborz Shouri

Kontakt
Alborz Shouri
08-520 595 86