EU-domstolen om sanktionsavgifter

EUD har i ett förhandsavgörande ansett att en sanktion som innebär att en skattskyldig nekas avdragsrätt inte är förenlig med EU:s sjätte direktiv med mindre än att det föreligger undandragande från skatt eller påverkan på statens budget.

Ett italienskt bolag importerade varor från ett tredjeland. Bolaget medgavs uppskov med betalning av importmomsen eftersom varorna skulle läggas på ett s.k. skatteupplag. Varorna placerades dock aldrig fysiskt på skatteupplaget även om de registrerats som inkomna till detsamma. Bolaget tog sedan varorna från registret för skatteupplag, och betalade importmomsen genom omvänd skattskyldighet.

Eftersom varorna aldrig placerats fysiskt i skatteupplaget och villkoren för uppskov av importmomsen följaktligen inte var uppfyllda, påförde den italienska myndigheten importmoms på transaktionen samt en sanktionsavgift om 30 procent av momsbeloppet. Förfarandet innebar de facto att samma transaktion beskattades för moms två gånger men att bolaget enbart beviljades rätt att dra momsen en gång.

Efter överklaganden beslutade den italienska domstolen att hänskjuta målet till EU-domstolen för att bl.a. få klarhet i om principen om skatteneutralitet utgjorde hinder mot regler i nationell lagstiftning so m medförde ett krav på betalning av importmoms trots att momsen i fråga redan reglerats genom förvärvsbeskattning enligt förfarandet för omvänd skattskyldighet.

EU-domstolen uttalade att den aktuella momsen förföll till betalning vid importtillfället eftersom varorna aldrig placerats på skatteupplaget. Bolagets betalning av momsen genom omvänd skattskyldighet, utgjorde därför en försenad betalning.

EU-domstolen konstaterade sedan att medlemsstaterna har befogenhet att välja de sanktioner som de finner lämpliga, även om hänsyn måste tas till skatteneutralitetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Vidare skulle ett nekande av avdragsrätt utan förekomsten av skatteundandragande eller påverkan på statens budget stå i strid med direktivet. Mot den bakgrunden ansåg EUD att direktivet utgjorde hinder mot att påföra moms som redan reglerats genom omvänd skattskyldighet.

EU-domstolen konstaterade vidare att en sanktionsåtgärd där metoden för att fastställa sanktionsbeloppet inte tar hänsyn till de faktiska omständigheterna, kan gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatten och förhindra undandragande och därmed vara oproportionerlig.

Kommentar

I förhandsavgörandet skänker EU-domstolen viss klarhet i sin syn på sanktionsavgifter.

Domstolen konstaterar att en sanktion som innebär att avdragsrätt nekas inte är förenlig med direktivet. I fråga om den aktuella 30-procentiga avgiften, upprepar EU-domstolen vad man tidigare slagit fast, att en sanktionsavgift ska vara proportionerlig samt att en lämplig sanktionsåtgärd vid överträdelser av formkrav kan vara att påföra dröjsmålsränta.  

I ljuset av EU-domstolens uttalande om att en det vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek måste tas hänsyn till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, kan det ifrågasättas om de svenska skattetilläggen uppfyller de krav som EU-domstolen uppställt. De svenska skattetilläggen påförs med förutbestämda procentsatser utan hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen och torde därför kunna anses vara oproportionerliga.

Se EU-domstolens:s förhandsavgörande den 17 juli 2014, mål nr. C‑272/13

Maria Kronvall och Tomas Karlsson

 

Kontakt
Tomas Karlsson
070-664 16 61