Fråga om ränteavdrag på aktieägarlån

Kammarrätten i Stockholm har prövat frågan om räntesättningen av ett koncerninternt lån och godkänt ett bolags ränteavdrag hänförligt till ett aktieägarlån som löper med en ränta om 9 procent.

Bakgrund

Ett svenskt bolag, vars verksamhet består i att äga och förvalta fastigheter i Norden genom dotterbolag samt att anskaffa och vidareutlåna kapital till dotterbolagen, hade yrkat avdrag för räntekostnaden hänförligt till ett aktieägarlån. Bolaget ägdes till 50 procent av ett bolag registrerat på Jersey och ägarbolaget hade ställt ut ett aktieägarlån med en ränta som uppgick till 9 procent till det svenska bolaget.

Skatteverketansåg att räntan på aktieägarlånet var för högt satt och att den marknadsmässiga räntan istället skulle uppgå till ca 4,2 – 5,3 % för taxeringsåren i fråga och höjde därför bolagets inkomst samt påförde skattetillägg. Vid bedömningen av vad som ska anses utgöra en marknadsmässig ränta utgick Skatteverket från den genomsnittliga räntekostnaden för hela koncernens externa lån, bankernas utlåningsräntor till icke-finansiella företag samt basräntan Stibor för aktuella år.

När frågan prövades av förvaltningsrätten gick domstolen på Skatteverkets linje och ansåg att den genomsnittliga räntenivån för koncernens externa lån bäst återspeglar den marknadsmässiga räntenivån även för de koncerninterna lånen.

Kammarrättens bedömning

Kammarrätten konstaterade att bolagets externa långivare hade förbehållit sig långtgående kontrollfunktioner och insyn över den bedrivna verksamheten genom ett antal finansiella krav som skulle vara uppfyllda för att lånen skulle fortsätta löpa med oförändrade villkor. Exempelvis hade de externa långivarna under vissa förutsättningar möjlighet att kräva att hyresbetalningar skulle gå direkt till dem, kräva extra amorteringar eller förhindra bolaget från att ta upp nya lån och pantsättning. Vidare hade de externa lån inom koncernen som Skatteverket använt som jämförelsematerial ett inomläge, dvs. förmånsläge, upp till 80 procent av tillgångarnas värde. Kammarrätten ansåg mot denna bakgrund att det förhållandet att det var fråga om koncerninternt lån där långivaren hade insyn och kontroll inte gjorde att aktieägarlånet kunde jämställas med de externa lånen. Domstolen ansåg heller inte att Skatteverket hade kunnat konkret påvisa vilka faktorer i ägarrollens insyn och kontroll som påverkat vad som kunde anses utgöra marknadsmässig ränta. Kammarrätten fann, mot bakgrund av det ovan anförda, att Skatteverket inte hade visat att den avtalade räntesatsen på bolagets lån från moderbolaget avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare.

Kommentar

Skatteverket åberopade, i likhet med flera tidigare mål, Diligentia-målet (RÅ 2010, ref 67) som stöd för sin argumentation. I Diligentia hade moderbolaget, i avsaknad av extern belåning, en omfattande kontroll över dotterbolaget och kunde styra över ytterligare belåning och pantsättning. I det aktuella målet hade istället de externa långivarna förbehållit sig långtgående kontrollfunktioner.

Avgörandet belyser vikten av att presentera ett OECD-kompatibelt jämförelsematerial för att stödja sin räntesättning. Genom att enbart hänvisa till begreppen insyn och kontroll gör Skatteverket inte nödvändigtvis sannolikt att den marknadsmässiga räntesatsen på koncerninterna lån understiger den applicerade räntesatsen.

Kontakta oss gärna för en diskussion kring hur det ovannämnda kan påverka er verksamhet. Ernst & Young har erfarenhet som ombud i liknande processer.

Dimitri Gankin och Olov Persson

Kontakt
Olov Persson
08-520 594 48