EU-domstolen godtar exit-beskattning av företag

EU-domstolens dom i National Grid har kommit. Domstolen finner att exit-beskattning av ett bolag som flyttat sin verkliga ledning till en annan medlemsstat utgör ett hinder för etableringsfriheten. Hindret kan dock rättfärdigas om företaget får möjlighet till uppskov med betalningen av skatten.

Målet gäller exit-beskattning (uttagsbeskattning) av ett nederländskt bolag som flyttat ut från Nederländerna genom att flytta sin verkliga ledning till Storbritannien.

Domstolen finner inledningsvis att en situation där ett företag vid en utflyttning fortsätter att existera i ursprungsmedlemsstaten men beskattas vid utflyttningen omfattas av etableringsfriheten. Vidare finner domstolen att beskattning av orealiserade kapitalvinster i en sådan situation i princip innebär ett hinder för etableringsfriheten eftersom det innebär en olikhet i behandling av företag som flyttar ut sin verkliga ledning respektive företag som behåller sin ledning i staten där företaget är etablerat.

Fråga är då om reglerna ändå kan vara tillåtna enligt doktrinen om tvingande skäl av allmänintresse. För att en inskränkning ska vara tillåten på denna grund krävs dels att det finns en sådan rättfärdigandegrund, dels att reglerna inte är mer långtgående än vad som är nödvändigt för att uppnå målet (dvs. att de är proportionerliga).

EU-domstolen finner i denna del att exit-beskattningen i princip kan motiveras av den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten. Enligt domstolen bygger denna rättfärdigandegrund på den skatterättsliga territorialitetsprincipen sammankopplad med en tidsmässig komponent. Den tidsmässiga komponenten utgörs av den skattskyldiges skatterättsliga hemvist under den period när den orealiserade värdeökningen uppkommer.

Domstolen skiljer dock mellan fastställandet av skatten och uttaget av skatten. Skatten får enligt domstolen slutligt bestämmas vid utflyttningen. Således behöver värdeförändringar efter utflyttningen inte beaktas av ursprungsmedlemsstaten. Det vore dock oproportionerligt att ta ut skatten redan vid utflyttningen varför domstolen finner att det måste finnas en möjlighet till uppskov med betalningen. Det är tillåtet för ursprungsmedlemsstaten att ställa krav på någon form av redovisning av tillgångarna som uppskovet avser fram till och med avyttringen av tillgångarna. Domstolen finner dock att den administrativa börda som detta kan innebära i vissa situationer, när det är svårt att följa upp tillgångarna, skulle kunna bli alltför betungande varför proportionalitetsprincipen kräver att det utflyttande företaget i en sådan situation ska ha möjlighet att välja att betala skatten redan vid utflyttningen.

Slutligen finner domstolen att det är tillåtet för ursprungsmedlemsstaten att påföra ränta på uppskovsbelopp samt att kräva t.ex. en bankgaranti i vissa fall för att motverka risken för att skatten inte betalas när tillgångarna väl avyttras (det senare synes vara tänkbart när det handlar om en längre tidsperiod).

Kommentar

Domen innebär att exit-beskattning av företag generellt är förenligt med EU-rätten förutsatt att uppskov kan erhållas med betalningen av skatten. Vår bedömning är att EU-domstolens synsätt torde kunna appliceras även på andra situationer än den i målet prövade. Av särskilt intresse är att värdeförändringar efter utflyttningen inte behöver beaktas. I denna del skiljer sig domen från den bedömning som domstolen tidigare har gjort beträffande individer i den s.k. N-domen (C-470/04). Den nu avgjorda domen innebär således ett tydligt ställningstagande för medlemsstaternas rätt att beskatta inkomster, även i form av orealiserade värdeökningar, som uppkommit inom deras respektive territorier.

Vid en första bedömning kan dock inte uteslutas att de svenska reglerna i 17 a kap. skattebetalningslagen om anstånd efter uttagsbeskattning måste justeras. Vad som särskilt måste analyseras är om det är tillåtet att successivt återföra ett medgivet uppskov.

Martin Segerström

Länk till domen.

Kontakt
Martin Segerström
08-520 587 98