Inte förfarandemissbruk att utnyttja skillnader i två medlemsstaters mervärdesskattelagar

EU-domstolen har funnit att det inte utgör förfarandemissbruk att utnyttja skillnader i två medlemsstaters mervärdesskattelagar (C-277/09 RBS Deutschland Holdings GmbH).

Målet avsåg frågan om en tysk leasinggivare, som hade leasat ut bilar till ett brittiskt bolag, hade rätt till avdrag för ingående moms på inköp av bilarna trots att leasingtransaktionerna inte beskattades av någon av de två medlemsstaterna. Leasingavtalen var utformade så att transaktionen betraktades som en leverans av vara i Tyskland och som tillhandahållande av tjänst i Storbritannien. Därmed var Tyskland omsättningsland enligt brittisk lag och Storbritannien enligt tysk lag, vilket ledde till att transaktionen inte beskattades i något av länderna.

I EU-domstolens dom den 21 februari 2006 C-255/02, det s.k. Halifax-målet, uttalade EU-domstolen följande: ”[f}ör att konstatera att förfarandemissbruk föreligger fordras att de ifrågavarande transaktionerna, trots att villkoren i relevanta bestämmelser i sjätte direktivet och i nationell lagstiftning om införlivande av detta direktiv formellt sett har uppfyllts, får till följd att en skattefördel uppnås som strider mot dessa bestämmelsers syfte. Det skall även framgå av de objektiva omständigheterna att det huvudsakliga syftet med de ifrågavarande transaktionerna är att uppnå en skattefördel.”I det aktuella målet anger dock EU-domstolen att ett förfarandemissbruk inte föreligger om ”ett företag etablerat i en medlemsstat (Storbritannien) har valt att genom sitt dotterbolag i en annan medlemsstat (Tyskland) genomföra transaktioner där varor leasats till ett tredje bolag etablerat i den första medlemsstaten (Storbritannien), i syfte att undvika mervärdesskatt på betalningen av dessa transaktioner, eftersom dessa i den första medlemsstaten kvalificeras som uthyrningstjänster, vilka tillhandahållits i den andra medlemsstaten (Storbritannien)och, i den andra medlemsstaten (Tyskland) som leverans av varor, vilken skett i den första medlemsstaten (Storbritannien).”För att anses som förfarandemissbruk räckte det således i Halifax-målet med att transaktionerna ledde till en skattefördel som stred mot direktivets syfte om syftet med transaktionerna objektivt sett var att uppnå denna skattefördel. I det aktuella målet ansåg EU-domstolen däremot att det under vissa förutsättningar är acceptabelt att genomföra transaktioner i syfte att tillgodogöra sig skattemässiga fördelar. Avgörande för EU-domstolen var bl.a. att transaktionerna hade genomförts mellan två parter utan juridiska band sinsemellan, att det inte fanns belägg för att ett konstlat upplägg var för handen och att de berörda omsättningarna skedde i en vanlig affärsverksamhet. EU-domstolen konstaterade även i att en skattskyldig kan välja sin affärsstruktur på ett sätt som lättar skattebördan. Med hänsyn till ordalydelsen av artikel 17, punkt 3a i momsdirektivet följde det enligt EU-domstolen att skattemyndigheten inte kunde vägra den skattskyldige avdragsrätt för moms.

Kommentar
Domen är mycket intressant och innebär enligt vår bedömning att man ska skilja mellan konstlade ”Halifax-situationer”, som innebär att den skattskyldige uppnår skattelättnader (förfarandemissbruk), och omsättningar som sker i en normal affärsverksamhet men som ändå leder till skattelättnader. Orsaken till att en skattefördel uppkom i det aktuella fallet var att två olika medlemsstater hade utformat sin lagstiftning på ett sätt som ledde till att en transaktion behandlades på olika sätt momsmässigt. Resultatet blev att transaktionen inte beskattades alls. Det är rimligt att detta resultat inte kom att belasta den skattskyldige, som ju enbart följt gällande regelverk i de båda medlemsstaterna.

Adrian Bussmeier