Finskt avgörande om armlängdsmässig ränta på koncerninternt lån

Den 3 november 2010 avkunnade Finlands högsta förvaltningsdomstol dom i ett mål (KHO:2010:73) rörande prissättningen av ett koncerninternt lån.

Som en del av en större finansiell omstrukturering ersatte ett finskt bolag i augusti 2005 två externa lån om totalt €36 miljoner med ett koncerninternt lån uppgående till €38 miljoner. De uppsagda externa lånen, för vilka bolaget ställt säkerhet motsvarande €41 miljoner, hade löpt med räntesatser på 3,135 respektive 3,25 procent. Räntesatsen på det nya koncerninterna lånet uppgick till 9,5 procent och bolaget ställde säkerhet motsvarande €300 miljoner.

Den finska skattemyndigheten nekade fullt avdrag för de räntekostnader som belöpte på det koncerninterna lånet med hänvisning till de uppsagda externa lånens räntesatser. Bolaget argumenterade dock för att räntan på 9,5 procent var rådande marknadsränta. Som stöd för sin ståndpunkt pekade bolaget på det faktum att koncernens snittränta på externa lån tidigare uppgått till strax över 7 procent, under en period då de finansiella omständigheterna var mer gynnsamma, och att det därför vid tidpunkten för det koncerninterna lånets ingående torde ha krävts en högre ränta.

Domstolen gick dock på skattemyndighetens linje och medgav endast avdrag för räntekostnader upp till 3,25 procent. Domstolen hänvisade till räntenivån på de externa lånen och hävdade att bolagets finansiella ställning inte försvagats mellan de två lånetillfällena, samt att långivaren (ett svenskt koncernbolag) inte heller hade tillhandahållit låntagaren några tjänster som kunde inverka på bedömningen av räntesättningen.
Istället för att låta koncernens snittränta diktera räntesättningen på lånet, menade domstolen att bolagets bättre finansiella ställning och högre kreditvärdighet än koncernen i övrigt möjliggjorde avsevärt förmånligare finansieringsvillkor. Därmed kunde, enligt domstolen, den armlängdsmässiga räntan inte bestämmas baserat på de finansieringsvillkor på externa lån som koncernen kunde uppnå.

Kommentar
Domen synes ge uttryck för att koncernens kreditvärdighet (och finansieringsvillkor) inte ska diktera ett enskilt finskt koncernbolags räntesättning på koncerninterna lån. Istället bör räntesättningen ta sin utgångspunkt i den enskilda låntagarens kreditvärdighet och finansieringsvillkor, åtminstone i fall där låntagarens kreditvärdighet är bättre än koncernens som helhet. På motsvarande sätt torde räntesättningen även i det omvända fallet, då det enskilda låntagande bolaget har sämre kreditvärdighet än koncernen som helhet, bedömas utifrån bolagets egen kreditvärdighet. Huruvida låntagarens kreditvärdighet i sådana fall bör justeras upp på grund av koncerntillhörighet (s.k. implicit support) kan inte utläsas från avgörandet.

Mikael Hall